Rollergirl goes sky high

I tre år har vi (jag och min klass) väntat och väntat på turteatern, att få ställa sig på turs scen och göra en riktigt kick ass slutproduktion, vi har med en, inte alls särskillt olik ett barns förväntingar och förhoppningar på julaftonsmorgon, räknat år, månader, veckor och dagar tills dagen då vi får bära in vår scenografi, rekvesita och vår kostym till scenen och för första gången på hela slutproduktionsarbetet få se hur det verkligen kommer att se ut på premiären... Oh, så fantastiskt har vi tänkt och, jo, visst. Det är helt underbart egentligen... men hela förbaskade tur är så smutsig att man får andnöd efter bara ett par minuter på scen, köket är så äckligt att jag mår illa, klacken/platån är så skitig att jag inte ens vill sätta min fot där uppe och biotanterna är så gnälliga och otrevliga så man inte vet vare sig ut eller in.

Men trots detta så är det så roligt på teatern att jag skulle ge nästan vad som helst för att få stanna kvar och göra fler pjäser... Hur sega repen än kan vara så slår mitt hjärta alltid lite hårdare när jag sätter mig på 163ans buss mot kärrtorp för att få stå i en mörk och kvav salong med 20 andra, hur konstigt det än kan verka.


Som sagt, turteatern i kärrtorp blir min död. Hjärtesorg och äcklad till döds, men mest hjärtesorg när vi ska lämna.



Så här roligt har vi det på luncherna utanför tur. Vi bär ut alla möbler från foajén och sätter oss i vårsolen, där äter vi vår mat, pratar om saker som inte är viktiga alls, skrattar åt vår porrtidning (rekvesita), fikar vårat kaffe, de som röker, de röker sina cigaretter och vi har det bara helt underbart. Här är jag väldigt glad för chokladbiten, som Julian bjöd på och Dante försöker få sin schnitzel i lagom stora bitar så att han kan äta.

// Pixelpanda